otillräcklig

Svullna ögon - vi gör allt för att ingen ska märka av dem. Förtryckta sorger - kommer aldrig få smärtan att försvinna. För när man älskar djävulen så säljer man sin själ, och därför blir det svårt att få honom att gå. Otillräcklig är precis vad man känner sig.

Det kan vara skrämmande att känna att man inte är den enda hos sin kärlek, och ändå så blir folk förvånad när man gråter extra mycket av att mista den man har. När ens ängel egentligen är djävulen så visar det sig att kyrkan helt plötsligt är en grav, där man inte kan vara tillsammans. Det är därför man känner sig otillräcklig så det räcker och blir över.

Man ger falska förhoppningar och löften till varandra, och man försonas sedan för tusende gången. Ljug för varandra om ni måste mina käraste, ge er själva en orsak till att ha kvar varandra i livet. Så ge varandra därför falska förhoppningar som får er att tro på kärleken som förstör er inifrån. Ni är som fångad av en drog som stjäl er stolthet. Inte undra på att det är svårt att inte känna sig otillräcklig.

Ibland är man beroende av smärtan
Ibland är man beroende av tillfredställningarna man får
Ibland är jag fast besluten över det jag vill
Och det är att känna min kontrollerad av någon.


Egoboost.

Oh yes, jag är jävligt het, och det blir dessutom ännu varmare när jag har mina egna märkeskläder på mig. Jag är fan jävligt bra och jag gör vad jag vill här i livet, och det finns ingen som kan slå mig på fingrarna där. Jag tycker hedan efter att livet kan bli som en enda stor show där jag får spela huvudrollen i mitt eget liv. Hm. Ja showen ska kunna jämföras med känslan av hur taggad man är inför en stor utgång. "Det finns inget som kan stoppa honom, och när han kommer, så kommer han som starkast"

Hör hur folk visslar och se hur jag skiner som den skarpaste diamanten, medan männen ställer sig i ett led bredvid mig. Det är ingen nyhet att jag kan rapp i käften och en blick kan få vem som helst att känna obehag. Som tidigare skrivet så är detta min show, så för er som har något emot det så är det bara ställa er åt sidan. Jag är dock inte här för att sätta dit någon, för jag är för bra för att såra någon annan. "Han är stilig som en fura, han är stark som en tiger, men han är snäll som en ko"

Jag känner mig så jävligt sexig, och känner det oavsett om någon påpekar det eller inte. Så sluta spekulera varför jag är som jag är, jag är bara nöjd med mig själv. Det handlar bara om att känna sig självständig, så därför skiter jag i vad folk snackar för skit. Det handlar bara om att ha kontroll över livet.


Oväntat.

Du trodde verkligen att du kunde bestämma allt, vilket du var på väg att kunna men jag listade ut att 1+1 verkligen var 2. För i denna värld av lögner så var detta verkligen något jag var tvungen att göra. Du trodde verkligen att detta inte skulle betyda smärta för mig, medan jag kände en smärta som kunde jämställas med en fot framför ett X2000lok. Det är verkligen en skam att du inte kunde se denna smärta hos mig.

Såhär efteråt så känns det bra att jag alltid var några steg före allt som hände. Varför vet jag inte, men det känns väll lättare att gå vidare när det var du bäddade sängen. Vad som dock känns konstigt är att du blev överraskad av sanningen. Nu när du inte är här, så vet jag att du hänger på en tråd då du önskar att jag skulle finnas vid din sida, men som du har märkt så har jag istället försvunnit för alltid. Så varsågod, denna gång så kanske priset är annat än pengar, och jag svär att du INTE kunde förutse detta.

Så oväntat att turen nu har vänt, och det är jag som skrattar för allt känns bara som ett stort skämt. Och det är så oväntat att du känner dig sårad, och för en gångs skull så känner jag att jag har fått mitt, för smärtan finns snart inte längre hos mig.

Som skrivet; allt känns som ett skämt. Medan jag skrattar så är det du som gråter. Ja, nu kanske du vet vad jag gick igenom. Livet är inte så komplicerat, jag menar kolla bara på kärleken som gick till miste. Jag kanske blev lekt som en liten leksak, men nu är det jag som styr spelarna i spelet.

Jag vet att det inte känns lätt
Du borde ha vetat att detta skulle slå tillbaka
NU vet du hur det känns


Förnekelse

Du tror att du är snabb, men jag skulle vilja se dig hålla min takt.
Du tror att du är smidig, men jag skulle vilja se dig lura mig.
Du tycker att du är vuxen, men det känns mer som att du är 13 år.
Du tycker att du är smart, men vem fan tror du att du snackar med?

Alla kan se vem du egentligen är, så ta därför en god titt på dig själv och ifrågasätt varför du hela tiden förnekar sanningen?

Du tror att du är söt, men egentligen vill du inte bli sedd på det viset.
Du tror att du har besegrat mig, men egentligen så betyder vinst&förlust inget för mig.
Du tycker att du behöver mig, men om du fortsätter sådär så kommer det aldrig att hända.
Du tycker att du har en bra stil, men jag vet vad du egentligen vill ha av mig.

Allt som du säger = förnekelse,  och allt som du gör så lurar du bara dig själv hela tiden. Du försöker göra allt annorlunda, men du lurar bara dig själv och ingen annan.


Okej, lite för pretto kanske.

Ibland känns det som om jag har levt stora delar av mitt liv gömd i skuggan, då jag har varit livrädd att min mur ska rivas. Jag har alltid fantiserat om hur bra morgondagen kommer att bli, utan att reflektera över hur perfekt mit liv egentligen är. Idiotiska lögner ska aldrig mer skada mig.

Jag har alltid bett folk gå ifrån saker som frambringar sorg, och att man alltid ska ta chanser för det man tror gott om. Man ska dessutom släppa allt som man inte kan kontrollera, samt öppna upp vägarna för det livet man vill leva. Älskade hjärta, öppna upp dörren.  

Varje sekund så reflekterar vi ljus av de vackra. Från mörkret ska vi alla skyddas. Med hjälp av sanningen inom oss så finns chansen till att få saker och ting att skina.

Tills änglarna börjar gråta och musiken dör ut. Tills jorden har brunnit upp och slutar att snurra runt, så är det mig själv jag ska skydda.

Reflektion.

Jag har reflekterat över vad jag en gång har missbrukat, och upptäckte att jag behöver hjälp att ta mig igenom detta. Till dem som anklagar mig för att aldrig ha varit ärlig, så ska jag berätta för er att jag förlorar lätt om jag spelar ett spel eftersom jag aldrig kan lära mig spelreglerna. Så hur ska jag bete mig när ingen verkar se vad som händer, bakom denna skog av alla träd? Vad sägs egentligen mellan mina rader? Ljuset inifrån verkar vara livets enda vaccination. Med en eftertanke så verkar det vara som om du har det ännu värre.


Mycket.

Många ansikten som jag har mött. Så många platser jag har sett. Jag har gått längs öknar och simmat genom haven.



The state that I'm in: Like a feelin' when you win - It's a beautiful day!



Många ansikten som jag har lärt känna. Så många platser som har fått mig att växa. Jag har tagit mig igenom oceaner och klättrat över bergskedjor.

Ljudet av ett farväl.

Det har aldrig varit lätt att krossa någons hjärta, för man vet att oavsett vad man säger så kommer man att lämna spår efter sig, men jag försökte och försökte och försökte att vänta med att skapa ett slut. De säger att det finns en sekund då man ler innan gråten utbrister, och det är då man kämpar för att få kontakt med den andras hjärta för att få igång elden igen. Jag önskade då att saker och ting kunde ha slutat på annat sätt, men nu vet jag att det bara skulle ha sårat dig mer.

Jag vet att jag en gång sa att jag skulle älska dig tills jag dog, men det var då och detta är nu och det är fortfarande ingen lögn. Jag har aldrig varit bra på att fejka mina känslor, därför lät jag dig aldrig vänta. Jag ville inte slåss för dig och jag ville inte slåss mot dig, för saker och ting var inte detsamma som det var i början, och om jag sa att saker skulle förändras, så skulle det bara ha vilselett dig mer.

Dessa ord fanns inom mig och det känns fortfarande likadant:

Stjärnorna ovanför oss har nu brunnit upp, och därför finns det inget som kan guida oss hem igen. Det var dessa ord som jag har hållit inom mig: Mitt farväl.
Vi var förlorade i mörkret och vi kunde inte vända om, för det som en gång var ljust hade nu blivit mörkt. Var det bara jag som undrade hur tystnade kunde vara så högljud? För det enda vi kunde höra var ljudet av ett farväl.


Jag trodde att allt var perfekt... men det var ändå inte så perfket överhuvudtaget.

Jag är en av den mest ansvarsfulla killen som jag känner - aldrig sen, alltid i tid för ett möte. Fråga alla runt mig och ni vet vilket svar ni kommer att få.
Jag försöker att allitd berätta sanningen så fort jag kan. Jag låter aldrig mitt jobb/studier slå sönder mitt huvud, och när det gäller kärlek så tror jag att jag alltid ger det bästa jag kan.
Men någonstans så tappar jag fattningen och glömer bort allt. Ja, någonstans så glömer jag att ta det där extra steget, och på något sätt tror jag att det är okej att säga att jag inte behöver någon runt mig.

Nu känns det som om jag är bortom det jag tror mig finnas i, precis som om att alla väggar runt om mig INTE stängs och att det INTE finns någon väg ut. Det låter sjukt att säga att vaje dag som jag lever utan att känna mig levande känns "okej".
Jag skulle kunna ta tillbaka allt jag har sagt. Jag skulle kunna fixa det där jag en gång hade. Jag skulle kunna sätta ihop alla bitar jag slog sönder.

Okej, nu vet jag att allt bara faller samman och att detta är verkligen är den största chocken för mig, då jag trodde att jag kunde klara allt detta på egna hand... fast frågan är hur kan jag ändå kan känna mig så ensam?

Men kolla på mig nu; Jag var så upptagen attt berätta för alla hur bra mitt liv för just nu. Ja jag är så "glad" att vara för mig själv. Men varför känner jag mig så ensam? Jag gissar att "Herr Perfekt" inte var så perfekt efter allt som har hänt...

RSS 2.0