Utelämnad.
"Hur mår du? Vad har hänt på senaste tiden? Är det den rädslan du har pratat om? För den känner jag igen väll. Du har inget kvar att ge? Du har inget kvar att lämna bort vah? Din kropp verkar ha blivit ett tomt skal Gustaw...."
Främlingar sitter rakt över rummet. Inget annat än tystnad. Jag sitter här, men inte med dig. Inget annat än tystnad. Om detta är rätt, varför skriker då mitt hjärta? Känslorna för dig kommer sköljandes över igen.
Glas kommer att slås sönder medan jag faller igenom dem. Låt solen gå ned för himlen kommer aldrig att bli blå igen. Det finns inget mer att se!
Det oövervinnliga har lämnat mig för gott, och nu är jag som en främling i natten. Jag är inte kunnig att slåss mot det som är nytt för mig, för främlingar har alltid skrämt mig. Det oövervinnliga har lämnat mig och jag vet inte vad som är rätt eller fel.
Förändring.
Men just nu så kan jag inte detta... jag förstår faktiskt inte varför du var tvungen att gå. Jag gissar att jag aldrig kommer få reda på det heller?
Tänk om jag kunde få chansen att ta mig till dig? Ja då skulle jag vara där på sekunden. Ord för mig blir aldrig något meningsskapande, speciellt när du inte ger orden dens glans.
Men ibland så gråter jag... och jag vet faktiskt inte varför du var tvungen att gå, och lämna mig helt ensam.
Jag såg det aldrig komma. Jag såg aldrig framtidens vägg framför mig. Jag borde kunna klara mig igenom detta? Jag måste bara hålla mig över ytan.
Är det inte ganska lustigt hur man tror att allt kommer bli bra, tills man inser att det aldrig kommer bli som förut igen? Är det inte ganska ironiskt hur man tror att man har framtiden helt planerad, tills man märker att man aldrig hade den i sina egna händer? Förändring.
