xgx

Kärleken är inte som den en gång var, och passionen som en gång gjorde mig stark försöker nu ta död på mig.

Du jagar mig. Jag springer iväg. Vapen flyger omkring. Gör det inte. Jag förlorar. Jag ser rött. Jag är inget motstånd. Håll ditt avstånd. Gör inget som du kommer ångra.

Du skriker medan jag ropar, du är min värsta fiende. Jag vill skada dig, precis på samma sätt som du skadar mig. Upp och ned, dina slagord kommer allt oftare. Denna hjärtesorg vill tydligen inte försvinna.

Inte trodde jag att du skulle skada mig så mycket, och du har verkligen styrkan att fortfarande såra mig. Så försvinn därför ur min åsyn tills känslorna är borta, så att jag kan gå vidare.

Jag skadas när du kommer för nära. Känn hur min kropp skakar. Bitterheten blir värre i ett krig mot dig. När du kommer för nära känn då hur min kropp skakar. Smärtan blir bara värre i ett krig mot dig.

Jag kämpar fortfarande i ett krig mot dig
Försök inte skada mig i ett krig mot dig
Jag kämpar fortfarande i ett krig mot dig
Försök inte skada mig i ett krig mot dig

Varje gång det sker något form av avslut så känner jag hur hela min kropp vaknar till. Alla vet om när detta händer, men det är ingen som reflektera över vilken smärta jag känner. Det är ingen som riktigt vet hur det känns att bli avvisad på det sättet, eller vara den som har blivit så lurad och alla lögner flyger omkring.

Alla vill bli älskade, så är det bara. Jag vill just nu bara ha något som kan få mig att känna mig lugn. Det är svårt att få folk att förstå vad jag verkligen vill ha. Hur ska jag därför veta att det finns någon som kan ge mig det jag behöver?

Jag hittar inte på saker för att reda ut mina misstag. Utan det var du som förvrängde allt och skyllde allt sedan på mig. Varför ska du känna att du har alibi? Se bara hur du lekte med mig, bedrog mig och fick mig sedan att må på detta sätt.

Nu hittar du på allt, och får mig att tro att det är jag som blir dissad. Det har gått så långt så att Se&Hör kommer skriva "Idag skyller vi allt på Gustaw". Det är dock ingen som kommer få känna mitt riktiga jag framöver, och den som trampar mig på fötterna igen kommer få höra Chat to me back...

Jag känner inte igen det jag ser. Vem är det som kollar tillbaka på mig? Jag känner verkligen inte igen den personen. Är det en avskald reflektion av mig själv? Jag kan inte få fram det jag känner. Dessa ärr jag har kommer aldrig att läka. Vad ska jag göra? Ska jag göra detta till en vana?

Jag önskar att jag kunde ändra på allt och bli en person som inte bryr sig, men det är nog för mycket att begära av mig själv. Jag kan inte längre låtsas att saker och ting ska bli som förut. Varför kan ingen se att allt detta är ett bortkastat minne?

Uppriven och mina fingrar blöder när jag skriver detta. Nu är jag så borttappad och har så mycket kvar att lära mig. Jag vill släppa lös mig själv och ta mig till någon helt annan, men jag har ingen kvar att vända mig till.

Vem ska jag springa till? Vart ska jag gömma mig? Det finns så mycket som är ogjort, men det finns inget mer som jag kan göra. Berätta för mig vem som ska göra allt bra igen nu när allt händer? Kommer jag att alltid känna såhär? Eller är jag starkare nu än tidigare?

Vad kan göra för att ta mig igenom detta? Allt är upp till mig, varför kan jag inte förstå det? Jag vet att jag inte ska ta på mig skulden, eller någon form av skam, men allt är fortfarande upp till mig.