xgx

Jag känner inte igen det jag ser. Vem är det som kollar tillbaka på mig? Jag känner verkligen inte igen den personen. Är det en avskald reflektion av mig själv? Jag kan inte få fram det jag känner. Dessa ärr jag har kommer aldrig att läka. Vad ska jag göra? Ska jag göra detta till en vana?

Jag önskar att jag kunde ändra på allt och bli en person som inte bryr sig, men det är nog för mycket att begära av mig själv. Jag kan inte längre låtsas att saker och ting ska bli som förut. Varför kan ingen se att allt detta är ett bortkastat minne?

Uppriven och mina fingrar blöder när jag skriver detta. Nu är jag så borttappad och har så mycket kvar att lära mig. Jag vill släppa lös mig själv och ta mig till någon helt annan, men jag har ingen kvar att vända mig till.

Vem ska jag springa till? Vart ska jag gömma mig? Det finns så mycket som är ogjort, men det finns inget mer som jag kan göra. Berätta för mig vem som ska göra allt bra igen nu när allt händer? Kommer jag att alltid känna såhär? Eller är jag starkare nu än tidigare?

Vad kan göra för att ta mig igenom detta? Allt är upp till mig, varför kan jag inte förstå det? Jag vet att jag inte ska ta på mig skulden, eller någon form av skam, men allt är fortfarande upp till mig.