Jag trodde att allt var perfekt... men det var ändå inte så perfket överhuvudtaget.
Jag är en av den mest ansvarsfulla killen som jag känner - aldrig sen, alltid i tid för ett möte. Fråga alla runt mig och ni vet vilket svar ni kommer att få.
Jag försöker att allitd berätta sanningen så fort jag kan. Jag låter aldrig mitt jobb/studier slå sönder mitt huvud, och när det gäller kärlek så tror jag att jag alltid ger det bästa jag kan.
Men någonstans så tappar jag fattningen och glömer bort allt. Ja, någonstans så glömer jag att ta det där extra steget, och på något sätt tror jag att det är okej att säga att jag inte behöver någon runt mig.
Nu känns det som om jag är bortom det jag tror mig finnas i, precis som om att alla väggar runt om mig INTE stängs och att det INTE finns någon väg ut. Det låter sjukt att säga att vaje dag som jag lever utan att känna mig levande känns "okej".
Jag skulle kunna ta tillbaka allt jag har sagt. Jag skulle kunna fixa det där jag en gång hade. Jag skulle kunna sätta ihop alla bitar jag slog sönder.
Okej, nu vet jag att allt bara faller samman och att detta är verkligen är den största chocken för mig, då jag trodde att jag kunde klara allt detta på egna hand... fast frågan är hur kan jag ändå kan känna mig så ensam?
Men kolla på mig nu; Jag var så upptagen attt berätta för alla hur bra mitt liv för just nu. Ja jag är så "glad" att vara för mig själv. Men varför känner jag mig så ensam? Jag gissar att "Herr Perfekt" inte var så perfekt efter allt som har hänt...
Jag försöker att allitd berätta sanningen så fort jag kan. Jag låter aldrig mitt jobb/studier slå sönder mitt huvud, och när det gäller kärlek så tror jag att jag alltid ger det bästa jag kan.
Men någonstans så tappar jag fattningen och glömer bort allt. Ja, någonstans så glömer jag att ta det där extra steget, och på något sätt tror jag att det är okej att säga att jag inte behöver någon runt mig.
Nu känns det som om jag är bortom det jag tror mig finnas i, precis som om att alla väggar runt om mig INTE stängs och att det INTE finns någon väg ut. Det låter sjukt att säga att vaje dag som jag lever utan att känna mig levande känns "okej".
Jag skulle kunna ta tillbaka allt jag har sagt. Jag skulle kunna fixa det där jag en gång hade. Jag skulle kunna sätta ihop alla bitar jag slog sönder.
Okej, nu vet jag att allt bara faller samman och att detta är verkligen är den största chocken för mig, då jag trodde att jag kunde klara allt detta på egna hand... fast frågan är hur kan jag ändå kan känna mig så ensam?
Men kolla på mig nu; Jag var så upptagen attt berätta för alla hur bra mitt liv för just nu. Ja jag är så "glad" att vara för mig själv. Men varför känner jag mig så ensam? Jag gissar att "Herr Perfekt" inte var så perfekt efter allt som har hänt...
Kommentarer
Trackback
