Ljudet av ett farväl.
Det har aldrig varit lätt att krossa någons hjärta, för man vet att oavsett vad man säger så kommer man att lämna spår efter sig, men jag försökte och försökte och försökte att vänta med att skapa ett slut. De säger att det finns en sekund då man ler innan gråten utbrister, och det är då man kämpar för att få kontakt med den andras hjärta för att få igång elden igen. Jag önskade då att saker och ting kunde ha slutat på annat sätt, men nu vet jag att det bara skulle ha sårat dig mer.
Jag vet att jag en gång sa att jag skulle älska dig tills jag dog, men det var då och detta är nu och det är fortfarande ingen lögn. Jag har aldrig varit bra på att fejka mina känslor, därför lät jag dig aldrig vänta. Jag ville inte slåss för dig och jag ville inte slåss mot dig, för saker och ting var inte detsamma som det var i början, och om jag sa att saker skulle förändras, så skulle det bara ha vilselett dig mer.
Dessa ord fanns inom mig och det känns fortfarande likadant:
Stjärnorna ovanför oss har nu brunnit upp, och därför finns det inget som kan guida oss hem igen. Det var dessa ord som jag har hållit inom mig: Mitt farväl.
Vi var förlorade i mörkret och vi kunde inte vända om, för det som en gång var ljust hade nu blivit mörkt. Var det bara jag som undrade hur tystnade kunde vara så högljud? För det enda vi kunde höra var ljudet av ett farväl.
