Varje gång jag vaknar upp så finns det alltid ett ögonblick av salighet. Sedan minns jag... Jag går upp och gör allt per aoutomatik samt önskar att jag kunde få åka tillbaka i tiden. Jag vill hitta den delen som jag en gång förlorade. Gå tillbaka där allt började. Detta sker varje morgon jag vaknar.
Jag kan känna hur din närvaro fortfarande finns hos mig. Tiden är så grym och jag täckt av ärr som egentligen borde ha börjat läkt. Se min inte röra. Jag har fastnat i någon form av fantasi. Det är du som får mig att minnas allt det som en gång var. Jag känner alltid din närvaro.
Jag hatar mina känslor, för jag kan inte styra dom överhuvudtaget. Det är som allt som har hänt har skalat bort min styrka och fått mig till att bli någon helt annan. Varför är jag fast i denna fantasi?
Jag har ju väntat, i flera månader, för att saker och ting ska bli bättre. Jag har även haft tålamod till att finna svaret på detta som pågår just nu. Alla säger att det som inte dödar mig gör mig starkare. Men varför käner jag mig då jävla svag?
