Vi krashade och brann.

Vi skulle ha givit större uppmärksamhet när vi började se alla tecken, eftersom vi kunde ha saktat ner och tagit den rätta vägen. Vi var på väg mot stupet på vägen, men allt skedde så fort och nu är det för sent. Vi var för upptagna med att peka finger om vem som hade rätt eller fel. Vi kunde inte se det strilande regnet genom vår själviska stolthet. Jag kunde inte låtsas att vi inte kunde se stupet på vägen, så jag försökte trycka på bromsen.

Vi förlorade allt i branden och därför kan vi inte få tillbaka något. Det finns inget som kan få oss att få tillbaka det vi en gång hade. Vi står nu på utsidan och tittar på våra efterdyningar och märker att nu är allt för sent. Vi kan inte räddas från vår smärta eller vår hjärtasorg, för vi är fångade på andra sidan och det finns nämligen inget sätt att undkomma det här. Jag vet att vi försökte allt innan för att ta det sista andetaget innan vi krashade, även om det inte fanns något att behålla.

Alla som såg detta hända vet att ibland det är bäst att det till slut blev fel...  Och jag vet att livet kan spela en sorgsna kärlekssånger om man tittar bort för länge.

Som ni kanske förstår så vi kraschade vi och brann upp. Någonstans på vägen så gled vi ifrån varandra, och vi förlorade all kontroll och vår bil krashade helt. Hur kunde vi tappa greppet om allt? ... och nu ser vi bara hur våra hjul rullar vidare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0